KUNGSHOLMEN ägdes från 1435 av Gråbrödraklostret på Riddarholmen och kallades då Munkelägret. Efter reformationen 1527 fördrevs munkarna och ön blev "kronans park och jaktmark" där stadens borgare kunde släppa ut sina djur på bete. På 1640-talet donerade drottning Kristina ön åt Stockholms stad och ett tullstaket drogs tvärs över ön ungefär i nuvarande S:t Eriksgatans sträckning. Ett tullhus placerades i hörnan av S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Marken öster därom stadsplanerades 1644 med en gatuplan som än i dag är i stort sett oförändrad även om många gator sedan dess bytt namn.

År 1672 tyckte man att namnet Munkelägret påminde alltför mycket om den gamla katolska tiden och ön döptes om till Kungsholmen; Riddarholmen och Drottningholm fanns ju redan. Ännu vid mitten av 1800-talet var Kungsholmen närmast en lantlig utkant och bara 3500 människor bodde på ön. På 50 år tiodubblades sedan invånarantalet genom industrialiseringen och Kungsholmen blev en utpräglad arbetarstadsdel med många tunga, bullriga och smutsiga industrier och fick öknamnet Svältholmen. Som flest invånare hade Kungsholmen år 1937 med 81000 - idag är man nere i hälften.

Kvarteret Roddaren
Denna del av Kungsholmen fick vid slutet av 1800-talet en del industrier men kvartersindelningen genomfördes sent och trakten bestod mest av skjulliknande bebyggelse ner mot Karlbergssjön. Kvarteret Roddaren omsluts av S:t Eriksgatan, Fleminggatan, Kronobergsgatan och Kungsholms strand som alla fick sina nuvarande namn vid den stora namnrevisionen 1885. Många av kvartersnamnen i trakten har anknytning till sjöliv; Kättingen, Trossen, Ankaret, Bojen etc.

Kronobergsgatan var länge en privatgata, dvs det ankom på husägarna att sköta renhållning och eftersom gatan var brant med ordentlig längd, dåligt upplyst och så gott som obefolkad kvällstid blev den en uppskattad kälkbacke för traktens barn, ända tills Fleminggatan började bli trafikerad. Längs gatan låg industrierna tätt, bl.a

KUNTZE & CO
KAUTSCHUKS
GUTTAPERKAVARUAKTIEBOLAG

Hur fattiga många i trakten då var kanske bäst illustreras av ett "ångsågeri" som sålde vedträn per styck till hushållen.

S:t Eriksgatan blev en "riktig" gata först framåt 1870-talet. Tidigare var den mest en backig landsväg som förband Fleminggatan och Hantverkargatan och slutade med en "säck" vid nuv. S:t Eriksbron. Före 1885 kallades den Arbetargatan men när den skulle omdanas till en av Kungsholmens storgator föreslogs namnet Helge Eriks gata efter Stockholms skyddshelgon Erik den helige, död 1160. I stället antogs det nuvarande namnet som till en början skrevs Sankt Eriks gata. Flera av de äldre industrifastigheterna sträckte sig genom kvarteret mellan S:t Eriksgatan och Kronobergsgatan, t.ex Wiklunds velocipedfabrik (S:t Eriksgatan 46) som tillverkade Monark-cyklar och Hallbergs Guldsmed AB vid S:t Eriksgatan 48. I många år gapade ett stort "hål" i husraden längs gatan vid S:t Eriksgatan 50; där låg Tönsleths industrihus med en smal gångväg genom kvarteret till Kronobergsgatan tills man i slutet av 1970-talet uppförde den nuvarande fastigheten. Vid "hålet" låg såväl korv- som godiskiosk vilket uppskattades av de horder av ungar som under 1940- och 50-talen på söndagarna gick på biomatiné på någon av gatans många biografer.

1942 beskrevs trakten som: "ett sekundärt city där ljusreklamen stråla nästan lika festligt som Kungsgatans över nya biografer, restauranger och banklokaler".

S:t Eriksgatan - biogatan
S:t Eriksgatan var mellan 1930 och 1960 Stockholms främsta biogata efter Götgatan ("Stockholms Broadway"). Under storhetstiden låg bara på sträckan mellan S:t Eriksbron och Hantverkargatan 7 biografer: Rivoli, Roxy, Strand, Metropol, Gnistan, Alcazar och Caprice. På andra sidan bron fanns åtskilliga fler. Bara i kvarteret Roddaren låg 4 biografer: Rivoli, Strand (nu biljardsalong) på S:t Eriksgatan 52 var i gång mellan 1926-60. Den var på 20-talet Kungsholmens största bio. Från mitten av 40-talet gavs mest thrillers och westernfilmer. Vid kärleksscener hördes busvisslingar, stamp i golvet eller flatskratt. Roxy (nu Friskis&Svettis) på S:t Eriksgatan 56 öppnade 1935 och visade film fram till 1981. Roxy var en av Sandrews elegantaste biografer där Sandrewkedjans filmer fick Kungsholmspremiär. Kungsholmsbiografen låg åren 1914-50 runt hörnet på Fleminggatan 40.

Idag finns ingen enda biograf kvar på Kungsholmen - Draken på Fridhemsplan var den sista, nedlagd 1996.
S:t Eriksgatan blev senare en av Stockholms mest trafikerade gator -"Den överkörda gatan". Här löpte den gamla "Riksettan" innan Essingeleden öppnades år 1966 och många spårvägs- och busslinjer passerade på gatan. Den sista spårvagnen rullade över S:t Eriksbron i september 1967 - kvällen innan övergången till högertrafik i Sverige.

Fleminggatan
Det tidigaste kända namnet är Glasbruksgatan från 1645. Namnet Fleminggatan kommer efter Stockholms förste överståthållare Klas Fleming (1592-1644). Vid mitten av 1800-talet fanns bara ett enda hus vid gatan men med industrialismens våldsamma byggnation av arbetarbostäder kom Fleminggatan att bli sinnebilden för trist och grå storstad: "enformig och glädjelös, och icke alldeles utan skäl har den blivit kallad för Stockholms fulaste gata".

S:t Eriksbron
Sedan länge hade det funnits en livlig färjetrafik över Klara sjö eftersom många av Rörstrandsfabrikens och Atlasverkstädernas arbetare bodde på Kungsholmssidan.

Redan 1866 hade tankar på en bro kommit upp och lagts in i stadsplanen på 1880-talet. Efter en svår olycka med en överlastad färja som välte med 5 dödsoffer 1898 påskyndades planerna och 1906 stod S:t Eriksbron färdig för invigning. När bron 1937 byggdes om för att klara den ökande trafiken passade man på att förbereda en eventuell tunnelbana i Stockholm med en "hylla" för tågen under bron men först 1952 startade tunnelbanetrafiken mellan Fridhemsplan och Hötorget.

S:t Erikspalatset
Tanken var att S:t Eriksbron skulle kantas av "tornbyggnader" vid resp. brofäste. Arkitektfirman Dorph & Höög, tidens "innearkitekter", ritade S:t Erikspalatset vid S:t Eriksbrons sydvästra sida. Fastigheten påminner om dåtidens amerikanska skyskrapor och var vid invigningen 1909 Sveriges högsta bostadshus på 58 m. Byggnaden under gatunivån uppfördes för "industriella ändamål" och gathuset med burspråk och balkonger i huvudsak för bostäder. Längst upp i huset tronade en kupolkrönt tornbyggnad med en lanternin. Huset pryddes av detaljer i tidens jugendstil.

Sportpalatset
Det dröjde sedan ända till 1932 innan någon tornfastighet på andra sidan gatan byggdes. Då kunde Sportpalatset AB inviga sin nya fastighet med 53 lägenheter ritad av arkitekten Jean Sigfrid Adrian men först i oktober 1934 öppnades hela Sportpalatset med badanläggning, restaurant och biograf. "Sportis" som det snabbt kom att kallas är lika högt som sin granne S:t Erikspalatset, 58 m eller 16 våningar.

Badet
Fastigheten innehöll en stor badanläggning med norra Europas längsta bassäng på 50 x 12 m och plaskdamm med 22 grader i vattnet, hopptorn på 8 m, herr- och damturk, finsk bastu, medicinska bad, träningslokaler, tennis- och bowlingbanor, soldäck samt herr- och damfrisering.
Stora bassängen rymde 1,5 milj liter vatten som pumpades upp från Klara sjö och renades i ett eget reningsverk - enligt uppgift lika stort som en mindre svensk stads vid denna tid.

I arkivet hos Sverige Television finns filmklipp från badet. Gå till www.svt.se och sök på sportpalatset.

S:t Eriks City
1958 stängdes badet av ekonomiska skäl för att byggas om till S:t Eriks City - en tidig variant av galleria med 30 butiker och garage i 3 plan för 200 bilar.
"Man kan få sitt hår skött, man kan handla allt från bruna bönor till pianon; man kan äta middag i restauranten med utsikt mot Karlbergskanalen, äta ostron i ostronbaren eller dricka kaffe i konditoriet. Dessutom finns här barnparkering med trafikskola."
10 000 människor köade vid invigningen i april 1961 men anläggningen gick aldrig vidare bra ekonomiskt och lades efter några år ner.



Biografen Rivoli
Till anläggningen planerades en teater för c:a 600 åskådare men det blev biografen RIVOLI som 1933-1977 (från 1963 Riverside) visade film för kungsholmsborna. Inredningen var påkostad med marmorgolv, biljettkiosk i glas och metall och funkisarmmaturer och utanför den första roterande reklamskylten (RI) i Sverige. Ovanför ingången satt (och sitter!) en fris av Gunnar Torhamn (1894-1965) föreställande den s.k. Thespiskärran (en symbol för teaterkonsten).

1978 köptes Biografen av popgruppen ABBA och Stikkan Andersson och den gjordes om till inspelningsstudio för den då oerhörda summan 30 miljoner kronor.

1987 köpte försäkringsbolaget Skandia huset.

 


Restaurangen
Invigdes 11/7 1933 och innehöll festvåning och matsal, och tanken var nog att man skulle inta bio-supéer i lokalerna.

"En avgjord fördel för restaurangens och festvåningens gäster är, att de kunna parkera sina bilar på Sportpalatsets stora gård (inkörning från S:t Eriksgatan), varifrån finnes direkt ingång till restaurangens tambur.

Det påpekades i reklamen att man här kunde "uppleva den ljusa marskvällen över Karlbergskanalens schakt" som påminde om Eugén Janssons målningar från Riddarfjärden.
På 1980-talet låg i lokalerna Restaurant Pinocchio med sin för traktens barnfamiljer uppskattade "ät-hur-mycket-glass-du-vill-buffé".


Tornet
Längst upp i huset, i en 3-etagevåning med en lanternin krönt av en delfin bodde på sin ålders höst målaren Bruno Liljefors 1932 till 1942. Han kallade lägenheten "mitt lilla örnbo" och det berättas hur han matade fåglar på taket med hinkvis med fisk och kött för att komma riktigt nära sina modeller. Det hände att måsar och fiskgjusar tappade strömmingar i huvudet på förvånade fotgängare nere på S:t Eriksgatan...

Fönstren hölls öppna året om så fåglarna kunde flyga in; bl.a. lät han en fiskgjuse övervintra på elementet inne i lägenheten.
Han hade också en tam kråkunge som lärt sig lösa upp gästernas skosnören och sedan kraxa (skratta). När Liljefors flyttat måste hela lägenheten saneras och trossbotten rivas upp och nästa hyresgäst hade problem med fåglar i många år.

Text: Kent Smith 2001
©Rydén&Smith Stadsvandringar HB